Annonser

Dalle hotar med att inte skriva blogg förrän jag gör det, så det är väl bäst och lägga på ett kol.
Har nyligen upptäckt att det finns en grupp på facebook "säljes, köpes, skänkes- Haparanda". Jag verkar vara den sista och veta om den. Som med allt annat. Är alltid ruggigt impad av något och är helt vild och ska berätta och gestikulera och så är det något ruggigt gammalt.

Hur som helst, det är så kul och se vad folk säljer. Kan fastna på tradera i flera timmar och bara titta på grejer. Köper väldigt sällan något, tycker bara att det är så fränt med begagnade saker på något sätt. Man kan hitta något udda, något som alla inte har, och sen gillar jag hela tankegrejen bakom. Börjar alltid tänka på när och varför människan som säljer den där pinalen köpte den från första början. Sen om den är använd, vad har människan som äger den känt inför den där grejen. Nöjd? Kliar? Orkar inte se? Eller har hon funderat varför hon köpte den från början varenda gång hon ska använda den. Och till sist, varför ska den nu säljas? Om det är en rosa mobilhållare föreställande en gris och priset är 20 kr, är det då värt besväret?

Tycker att det där med annonser av begagnade saker är en hel vetenskap, ruggigt intressant. Själv så äger jag en miljon små pinaler som jag aldrig använder men som jag av någon anledning har svårt att skiljas ifrån. Jag hade kunnat sälja ett 50-tal par skor, och alla möjliga kläder och pinaler och grejer och prylar och saker och bra-och-ha-mojänger och skriva roliga annonser som får folk och fundera. Varför äger hon en sådan där? Varför ska hon sälja den för 10 kr? och så vidare. Men mest troligt så är det bara jag som är lite småknäpp och har en sådan där lång tankekedja gällande annonser. Intressant.

Önskelista till Tomten

Jag tänkte berätta om varför jag aldrig mer ska åka på charter men det får bli en annan gång. Kom på att jag inte skrivit någon önskelista till tomten och det är faktiskt viktigare.

Jag har julpyntat för första gången i mitt liv, har som en riktig julfeeling här inomhus om man inte tittar ut genom fönstret. Saknar dock fortfarande det där pepparkakshuset som jag har tjatat om att baka. Vet inte varför det inte bara blir av.

Hur som helst.
Önskelista till tomten:

* Snö (orkar inte se nå gröna gräsmattor längre)
* En längre lugg (en spansk frisör klippte den kortare än kortast och förstörde mitt liv)
* En bil som aldrig racklar

Det var nog det viktigaste men om tomten behagar så tar jag emot både mjuka och hårda, stora och små, fula och fina paket. Jag tror faktiskt jag varit ganska snäll i år. Jag försöker faktiskt alltid vara snäll. Född sådan.

Lör 3 dec

Isak och Antte sitter här och snackar om grenrör, lastningar och körtider och om att byta lastbilsdäck och jag fattar noll. De är helt inne. Boring.

Men jag antar att det är precis likadant när jag och Mona pratar om att malla skor och vera-klackar som vi ska beställa från huvudstaden.

Jag sitter här och lyssnar på Dixie Chicks återigen.

Har varit på födelsedagskalas hos den äldre av syskonen Dahlbäck. Karaoke med 75% av syskonskaran och deras mor. Mitt hjärta grät när jag för första gången hörde lillasyster i skaran ta de högsta tonerna.

Det finns få familjer som står mig så nära som de gör. Även om vi inte ses eller hörs varje dag så finns det få människor som jag delat så mycket med. Både bra och mindre bra saker. Det gör mig tårögd. Och tacksam.

Hade kunnat skriva långt och rörande om just det men det passar sig inte här just nu.

Tror jag ska försöka ansluta till Anttes ritningar om han kört lastbil på någon småslingrig väg där det var svårt att backa. (Ps. jag är glad att vi alla är olika, att vissa gillar och sitta på sin röv och ratta ett stort fordon mot en bestämd direktion medan andra gillar att prata med människor och sälja på dem skoputs för 10 kronor).

Färdigstruket

Sitter och lyssnar på Dixie Chicks och jag vill bara lipa. Får alltid en lip i halsen när jag börjar lyssna på texten. Ibland är det en sådan där lyckolip och som nu är det är en ledsenlip.

Alltså jag är inte ledsen, blir bara så tagen av de sorgliga texterna och börjar lipa.

Jag har så satans ont i ryggen efter 12 timmar vid strykbrädan. Något ställe på höger sidan på ryggen som inte alls gillar stryk-rörelsen, och inte någon annan rörelse för den delen heller. Det blir alltså inget mer strykande på ett tag. Garderoben är i alla fall färdig så nu har gått lös på toaletten och bastukammaren.

Men nu har jag inte tid och lipa för jag måste fortsätta rensa, slänga, städa. Bakom tvättmaskinen nästa!

Kriget mot garderoben

Jag var ju helt vild och kunde inte släppa det här med att stryka alla kläder så igår på lunchen så for jag och köpte ett. Första, bästa som såg skönt att stryka med.

När jag kom hem från jobbet så satte jag igång. Rev ut allt från garderoben och som en unge som väntat på lördagsgodis alldeles för länge högg jag in. Strykte varenda liten t-shirtärm och vek tröjorna millimeterprecision. Ställde mig sedan lite längre bort för att beundra mitt verk och fascinerades över hur liten plats den där t-shirten skulle ta i garderoben. So far so good.

Första hindret jag stötte på i min galenskap var att olika material måste strykas med olika hög värme eventuellt inte strykas alls. Tänkte först att det kan inte ha sååå stor betydelse om det ska strykas med en eller två prickar. Så jag sket som i det. Upptäckte ganska snart att det blev suspekta fläckar, speciellt på stretchkläder.

Jag kanske låter helt okunnig när det kommer till att stryka kläder med faktum är att jag säkert strukit fler skjortor än de flesta i min ålder. Allt handlade bara om att jag började tappa inspirationen. Det tog så lång tid. Och det kändes ju dumt och tappa inspirationen när hela garderoben ligger i en stor hög i soffan om man bortser från några fint strukna t-shirtar och skjortor, så jag började fuska.

Efter tre timmar vid strykbrädan så började jag effektivisera arbetet.

*Byxor som ändå ska vikas i en hög behöver inte strykas. Eftersom man ändå behöver stryka dem sedan när man ska använda dem för att de har veck av själva vikningen.

*ALLA kläder som har minsta lilla hålet i sig SKA slängas oavsett om det är mitt favoritplagg eller om den är bra att ha.

* ALLA kläder som jag inte använt på över ett år och ska skänkas till Röda Korset.

*ALLA kläder som jag av någon anledning alltid väljer bort när jag ska klä på mig ska också skänkas bort. Om den är stickig, hasar ner eller något annat som inte är till belåtenhet.

*Noppriga och uttvättade kläder som tappat formen ska inte sparas!

Någonstans här insåg jag att det egentligen inte handlade om att stryka alla kläder, det handlade om Feng Shui. Rensa. Kasta. Välja bort. Är kanske sämst i hela Sverige på alla de där tre orden.

Sent igår kväll när jag lämnade garderobsrensandet så låg det tre favoritplagg som har små hål i någon söm i kasta-högen. Ett par jeans och en t-shirt i ge-bort-högen. Plus att lillasyster tog med sig en hög när hon gick.

En liten ångest och oro över att slänga bort mina kläder har uppstått men än så länge är jag stark och kriget mot garderoben fortsätter nu!

Stryker med

Jag vill så gärna stryka alla mina kläder i garderoben. Ha en sådan där rutin att när tvätten torkat så stryker man allt innan man sätter in det i garderoben.

Har alltid tyckt att det är ett skämt att folk står och stryker underkläder och viker i små högar. Vilket onödigt arbete.

När jag gick på gymnasiet så hade jag en nära vän som bodde hemma medan jag bodde i en egen lägenhet. Jag tvättade min egen tvätt, lagade min egen mat och packade min egen gympapåse. Hon hade en rar och snäll mamma som gjorde allt det där.

En gång när hon var hemma hos mig och jag höll på och tvätta så bad jag henne att hjälpa mig att vika lakanen. Och jag kommer aldrig glömma hennes min när jag ville vika lakanet och lägga in det i garderoben direkt efter det torkat. Jag förstod ingenting.

- Ska du inte stryka det?

-Va?

Inte ens min egen mamma har någonsin strukit mer än skjortor och gardiner. Är själv allergisk mot skrynkliga skjortor och gardiner men trosor? Eller lakan?

Nå hur som helst så sitter jag här och är så sugen på att stryka allt och vika det i perfekta små högar. Synd bara att jag har det mest moderna strykjärnet från 90-talet. Trådlöst. Den sämsta uppfinningen någonsin. Man stryker i ungefär 5 sekunder sedan måste man sätta det i laddaren så det blir varmt igen och så kan man fortsätta stryka. Hinner tappa tålamodet efter en halv bordslöpare. Måste nog investera i ett nytt så jag kan börja stryka på allvar.

Tant Söderholm

Hej. Det var tusen år sedan.

En gång i min ungdom på runt 20 år så kunde jag jobba hur mycket som helst, supa hur mycket som helst, sova hur lite som helst och ändå vara hur glad som helst.

Ord som då inte fanns i mitt vokabulär: bakfylla, trött, asocial, tvär.

Idag cirka sex år senare så är jag (mot min vilja) fullt medveten om vad de där orden betyder. Jag har fler rynkor (eller fina linjer som Linn så snällt kallar dem) än de flesta i min ålder och jag kan ju bara säga att jag har ju haft mycket roligare än de flesta. Jag har skrattat mer.

Men det var inte det här jag ville säga.

Det jag ville säga är att mina små små systrar har blivit stora. Lilla Martina fyllde 18 år förra helgen och jag lovade att fira henne med en helkväll vilken slutade på Umpari.

Jag har alltid tyckt att det är ganska roligt och gå dit trots drinkar i plastglas och tusen utspillda öl. Det har varit roligt för att man alltid träffar alla de där människorna som man inte så ofta annars träffar. Och för att de har ett stort dansgolv där man kan vara vild och galen. Släppa lös och känna sig fri.

Men i lördags så insåg jag många saker:

*Jag är en ankmamma. Hur hård och tuff ni än tror att jag är så är jag den största lipsillen och den mest oroliga människan som har vandrat på denna jord.

* Jag tillhör inte samma generation som dansar där på dansgolven på Umpari nå mer. Någonstans så har jag alltid tyckt att jag är ganska mjuk i kroppen och har någon slags taktkänsla när jag dansar. Om jag någon gång haft det så är den i alla fall föråldrad för när jag stod där på dansgolvet med mina tonårssystrar och alla andra tonåringar som jag aldrig har sett så kände jag mig för första gången som Tant Söderholm på riktigt. Stel och rynkig och orolig och nervös för att någon ska dricka för mycket sprit och bli full.

*Jag känner inte en enda käft som tillbringar sina lördagkvällar på Finlands största uteservering nå mer.

Tant Söderholm for i alla fall hem tidigt och sov den lördagkvällen och lämnade den nyfyllda 18-åringen i Pekkas trygga, nyktra händer.

Jag är inte så bitter som jag låter egentligen. Det är bara en konsekvens av för lite sömn och för stora tvätthögar. Men om två veckor ska jag åka på semester och då ska jag bota min bitterhet för jag orkar inte se bittra människor, än mindre vara en.