Borta bra, riktigt bra men inte bäst

Jag vet att jag är en usel bloggerska och jag förväntar mig inte en en enda läsare. Jag har tappat. Tappat stinget, suget, feelingen, inte vet jag, nånting.

Sedan jag tog mitt pick och back och drog från Happis så är det mycket jag inte gjort som jag brukar;
- Har inte löst en ruta i ett korsord.
- Inte skrivit mer än 15 rader text.
- Inte fotat med feeling en enda gång, men tänkt ut många, många feelingfoton.
- Inte gått mer än två promenader, varav den senaste då jag sträckte röven.
- Inte haft radarn på mer än vid ett fåtal tillfällen.
- Kört bil mer än en gång på två månader. Kan medge att jag hade handsvett när jag kroisade trefiligt bland 40 spårvagnar och 1000 bilar, utan Johan som trafiklärare hade jag haft rövsvett också.
- Har inte läst en sida i en bok (mer än min engelska kurslitteratur i psykologin och det räknas inte).
- Inte bytt dialekt efter riktnummer, blir kallad för mumintrollet dagligen, stolt mumintroll här.
- Inte varit full på vardagar, pikkulauantai har som på något konstigt sätt försvunnit och jag blir lika förvånad varje gång jag ringer hem en onsdag och hör en sluddrig röst i andra änden. Sen slår det mig, just fan, lillördag.


MEN jag har även gjort saker som jag INTE brukar göra;
- Försovit mig för första gången i världshistorien.
- Kollat mer teve än jag gjort i hela mitt liv. Nu kan jag också skratta när folk snackar om roliga reklamer.
- Tappat en tallrik i golvet som gick i tusen bitar mitt under servering.
- Haft skjorta och slips, är i alla fall uppklädd varje dag på jobbet.
- Har provat jobbet som telefonförsäljare vilket inte charmade mig.
- Bakat lappkakor och byggt suovas i pita.
- Har haft matlåda till jobbet nästan varje dag!
- Dejtat.
- Badat badkar. Så där länge att min sambo Joakim suckar varje gång jag ska bada för han hinner bli pissnödig och hotar med att pissa i vasken.
- Bjudit på middag.
- Blivit så inne i Rubikskuben att jag nästan glömmer hoppa av på min hållplats.
- Somnat på vagnen och åkt förbi hållplatsen.
- Varit på pubquizz som jag inte ens visste existerade.
- Varit på homokrog. Har nu lärt mig att det heter gayklubb.
- Förstått att man inte kan fråga om alla känner Joakim bara för att de är från Göteborg.

Ja, alltså jag kan göra båda listorna längre men det jag egentligen vill säga är att saker har förändrats. Inte till det bättre, inte till det sämre, det är bara annorlunda. Göteborg är som en liten bubbla så som så många andra ställen varit innan. Men jag gillar stan, jag gillar alla härliga människor som jag mött och som gjort min vardag i min bubbla värd att minnas för alltid.

När jag åkte så vet jag att jag sa till en bästis vid namn Lisa "Jag kommer ju hem till jul, men tänk då, då kommer jag vara en av alla de där som kommer hem under julen...." Det känns konstigt men jag ser fram emot det. Inte mot att vara en av alla dem, utan att få komma hem och känna hem, hem, hem, känna paradis.

Hur king Göteborg eller någon annan plats i världen är så kommer ingenting komma i närheten av Haparanda. Jag vet att jag sagt det tusen gånger men den dagen, om det skulle bli aktuellt med ungar så ska dom inte bli några storstadskids, det ska bli riktiga byfånekläppar av dem. Så som mig, jag gillar det.

Borta bra men hemma bäst, helt enkelt.
Jag längtar inte hem , jag saknar inte hem, jag saknar personer vid min sida, men på ett annat sätt, för en bubbla är en bubbla.
Men jag kommer aldrig glömma var hem är någonstans.

Trotsålder

Allt talade emot det här.
Precis efter att jag sökt tjänstledigt så ringer telefonen. Personen på andra sidan tråden erbjuder fast heltidsjobb. Jag tvekar, men tackar nej.

Skjuts till Kallax strular totalt kvällen innan.

När vi väl parkerat bilen och lyfter ut väskorna så börjar Lisa ställa till med en scen. Springer iväg med väskorna och HOTAR med att ställa till en scen om jag tänker åka. Kärlek.

Knappar in bokningsnumret i en sådan self-servicemaskin. "Var vänlig kontakta personalen."
Personalen hjälper gärna.
-Alltså, du har bokat från Stockholm till Luleå.
Så där stod jag med munnen öppen på Kallax med hela mitt bohag i väskorna.
Jag är en organiserad människa, jag lovar.

Jag trotsade allt, bokade om och åkte ändå.

Mellanlandning i Stockholm för lite feeling. Törst, släcka törst, dansa, garva, skejta, kramas, feministisk porr och ytterligare lite feeling.

Fyra dagar har svishat förbi här i Göteborg. Jag har nya sambosar, nytt jobb, gamla vänner, nya vänner, bra feeling och för lite kontorskläder.

Hejdå Happis!

Det är sista dagen i Haparanda på länge. På obestämd tid.
Jag har gråtit så att ögonen vill trilla ut. Av besvikelse, av kärlek, av att säga hejdå och nu gråter jag igen av bara tanken.

Efter många om och men så har jag i alla fall packat min väska, bokat en flygbiljett och flyttar nu till Göteborg.

Förra sommaren så var jag på väg, det var sista dagarna på ett sommarvikariat, Joakim ringde och erbjöd mig att dela en trea med ruggigt bra läge i Göteborg. Jo men visst, sa jag och skulle dra, samma dag så blir jag erbjuden fast jobb. Det kändes som att vad vill han där uppe nu då?

Så blev jag på fyllan, hamnade på en trottoarkant utanför Umpitunneli med Jukka. Vi snackade om allt som var skit, sånt som var king och allt som man ville ha ogjort. Mitt i allt så insåg jag i min egen dimma att jag kommer aldrig kunna ta beslutet själv om vars jag ska bo och vad jag ska göra. Så Jukka singlade en slant, ett 2euros mynt. Europakartan var Göteborg och blommarna var Haparanda. Det blev Haparanda. Jukka satte besviket ner myntet i fickan men jag lovade honom att vi skulle singla på nytt efter några månader.
Jag singlade aldrig slanten igen, jag bara bestämde mig.

Jag älskar Happis, det är här jag vill ha det där huset, den där bakgården, de där ungarna som ska springa där och leka. Det är här jag hör hemma, jag vet det. Men världen är så mycket större och jag vill inte riskera att någon gång sitta där och ångra att jag inte gjorde som jag tänkte. För när jag har det där huset, den där bakgården och de där ungarna då ska det bara finnas ro i min själ.

Jag måste skriva ner't

Jag ville så gärna skriva något king. Något som jag inte behöver grimasera åt några år senare. Något som inte sticker i ögonen hos någon annan. Men det blir så lätt inte så som det var tänkt.

Trots att min pappa fortfarande skickar räkningarna i ett gult kuvert med snigelposten så har han nyligt lärt sig några nymodigheter. Till exempel som att man kan läsa hela sms och inte bara rubriken i inkorgen och att internet är som ett stort uppslagsverk med både finsk folkmusik och Hurriganes. Vid närmare förhör så hade han läst min blogg också, när den då existerade. "Men den är alldeles för djup, så där som en dålig film."
Jahapp.

Ja, nu är det banne mig skärpning!