Det har varit spektakulära dagar här i gränsen, så pass att jag aldrig vill åka hem. Så pass att jag ska bli en fjällfia nästa år.
Den här platsen är som att sitta på tåget till Hultsfred i början av juni. En resa som aldrig varit tråkig.

- Jag är ett svin, bara så du vet.
- Ja, jag tror dig.

Jag är på bortaplan, hos min bästis, mitt i en barcafeeling, i Riksgränsen. Ska åka slalom, ploga och grina.

Någon dag när det känns rätt, så ska jag börja skriva igen. Den dagen är inte idag.

Har en sådan där konstig känsla som inte bättre kan beskrivas som att det var som det var men nu är det vad det är.
Jag längtar efter måndag för då ska rutiner få en ny betydelse i min ordbok.
Jag längtar efter sommaren, men egentligen till hösten för jag vill aldrig mer vakna upp med två trasiga cd-skivor i min väska och hundra blåmärken på min kropp utan att veta varför.
Jag längtar efter nya projekt.
Jag längtar efter ett nytt år med nya möjligheter.

Platsen är bourbonstreet och det är fortsättning på gårdagens galna galej. Det är feeling och en sådan där helg då alla utflyttade haparandabor kryper till korset. Jag älskar det. Inget mer med det.

För allt som kan tänkas göra ont

Träffade en gång en kille som smakade på alla nya ord som han lärde sig. Provade alla olika tonlägen och kollade frågande på mig sedan rimmade han bort orden med några andra ord tills jag började skratta.
Han gjorde exakt så som jag borde göra varje gång jag hör ett nytt finskt ord. Jag borde säga det högt tills det låter rätt. Inte bara tänka.
Jag måste öppna käften, jag vet. Det är bara det att när jag väl ska, så tar det stopp, stopp och ingenting kommer ut.
För att jag är en riktig jävla fegis.
För att jag är så överdrivet rädd för så mycket.

Jag hade just tagit studenten och jag och Anna Ph skulle ut och tågluffa. Anna var rädd för mördare, våldtäktsmän, tjuvar och ja, sånt där som jag antar att man borde vara rädd för när man är en 19-åig flicka som luffar runt och sover på gator och torg. Men nej, jag var bara rädd för kackerlackor, kryp i allmänhet och toaletter där det bara är ett hål i golvet.
En sen kväll efter några öl promenerade vi hem efter en gågata någonstans i östra Europa när en kille kommer efter och tar mig på röven. Jag gapar att han ska lägga av, då går han på Anna istället och i en sådan situation kanske det hade varit bra att ha lite rädsla i kroppen men icke. Kutar fram och slänger hela killen på gräsmattan bredvid, gapar att han ska fan inte röra henne. Han såg rädd ut och följde inte efter längre. Vi gick hem och Anna dallrar hela vägen men jag var så jävla förbannad så att det rykte ur öronen.

I Barcelona så vet jag inte hur många gånger jag i efterhand förstår att jag borde varit rädd och sprungit därifrån. Men istället har jag sparkat ut gubbar ur trapphuset, slagit och gapat tills varenda äckelgubbe backat och aldrig kommit i närheten igen.

Jag är istället livrädd för kryp av alla slag.
För höjder.
För allt som kan tänkas göra ont.

Jag önskar att jag kunde vara helt vild, leka Bond och hoppa från höga stenar. Att jag vågade hoppa bungyjump, åka i svarta backar utan att grina, skejta, åka inlines, skridskor. Men nej, för det kan göra ont, jag kan ramla och slå mig.

Visste inte ens att jag var höjdrädd förrän för två år sedan när jag och Lisa åkte upp i ett utsiktstorn som bestod av en liten korg. Hon stod upp och tittade ut över hela Barcelona medan jag satt på golvet, grinade och ropade på mamma. Inte för att jag nu vet vad mamma hade kunnat göra men.
Idag har jag dock haft lite terapi på höjdskräcken. Stått högst upp på en stege balanserat ner hyllplan i en jättelåda. Så svettig som jag blev idag blir jag aldrig på jobbet. Det var bara för att jag var livrädd att ramla ner. Svetten sprutade och Lenno sa att jag behöver inte göra det om jag inte vill. Men jag trotsade och avslutade mitt göromål.
Jag ska trotsa mer. Jag ska.

Ja just ja

Ja, jag okynnessnusar, mina tänder är gula och min kropp skriker efter nikotin så fort jag försöker lägga av.
Ja, jag äter socker och skräp i takt med Mona, det trista är bara att hennes byxor aldrig blir tajtare av det.
Ja, jag vägrar motioner. Micke tjatar om gym och jag har nya jobbursäkter. Jag tjatar om att gå ut och promenera, men övertalar sen mig själv att inte är det ju någon idé när ena gångstaven och mp3-spelaren är borta. (Hittade mp3-spelaren men det är så dålig musik så det känns ovärt.)
Men ja, det är måndag imorgon och då är det idag som man får snusa, äta och lata sig hur mycket man vill. För varje måndag är det nya tag. Det saknas bara en Lisa att snusa pluggen med, trycka lite ostbågar och skriva listor inför måndagen med.

Och ja, jag städade garderoben, dammtorkade, organiserade varenda vrå och sorterade papper i pärmar förra måndagen och det är fortfarande städat. Inte ett plagg på golvet, inte ett spår av oreda i garderben och knappt en dammtuss någonstans. Sex dagar och någon borde måla ett kors i taket.

Jo, jag vill ha en säng. Är jävligt less på att sova på en skumgummimadrass på golvet efter nio månader. Jag vill ha slalomskidor, jag vill ha en ny mobil så jag kan skriva sms igen. Jag kan göra listan lång...

Jo just ja, jag har känt mig väldigt kreativ senaste veckan. Målat och målat. Köpt färger och penslar för dyra pengar och inte har jag längtat ut i det fina vädret, inte heller har jag längtat hem till kvällssurfen. Jag har bara trånat efter färger, penslar och reggae. Tavlan är klar, den är fin men den ger huvudvärk, enligt lillasyster. Nya projektet är något mindre färg- och formstarkt.

Men nu, ska jag ha en telefonkonferense.