Filosofia

Stackars poliser

2012-02-14T22:18:00.004+01:00

Jag har ju skaffat mig en teve och är helt inne. Skrattar högt åt sådant som övriga skrattade åt på 90-talet och skriker upprört åt olika nyhetsinslag. (Nu menar jag inte att jag aldrig har sett en nyhet, har lyssnat på radio och läst tidningar men det blir lite mer påtagligt i teve på något sätt).

En sak som jag skriker högt åt är att det finns ett förslag om att poliser skall drogtestas. Ett föslag?! En självklarhet i mina ögon. Men så klart så ska det diskuteras och så måste man vrida och vända på att de stackars polisernas integritet kränks. Alltid är det någon eller något som känner sig kränkt.

Alltså, som polis så ska du väl vara den ytterska förebilden för vad lagen säger, eftersom du ska tillrättavisa alla andra medborgare om de inte följer lagen. Om du då väljer att bli polis så är det ju lite svårt och extraknäcka som brottsling. Jag förstår faktiskt inte varför någon skulle bli kränkt av att tvingas lämna pissprov om du inte har något att dölja? Fattar inte att det ens är en diskussion om detta. Och nu kommer alla duktiga människor hoppa på mig och säga att man visst måste diskutera alla frågor och tänka på konsekvenser och så vidare.

Blir så jävla less på kränkta människor. Känner mig fan kränkt.

Tror inte det här med teve är bra för mig.

Annonser

2012-01-21T11:17:00.002+01:00

Dalle hotar med att inte skriva blogg förrän jag gör det, så det är väl bäst och lägga på ett kol.
Har nyligen upptäckt att det finns en grupp på facebook "säljes, köpes, skänkes- Haparanda". Jag verkar vara den sista och veta om den. Som med allt annat. Är alltid ruggigt impad av något och är helt vild och ska berätta och gestikulera och så är det något ruggigt gammalt.

Hur som helst, det är så kul och se vad folk säljer. Kan fastna på tradera i flera timmar och bara titta på grejer. Köper väldigt sällan något, tycker bara att det är så fränt med begagnade saker på något sätt. Man kan hitta något udda, något som alla inte har, och sen gillar jag hela tankegrejen bakom. Börjar alltid tänka på när och varför människan som säljer den där pinalen köpte den från första början. Sen om den är använd, vad har människan som äger den känt inför den där grejen. Nöjd? Kliar? Orkar inte se? Eller har hon funderat varför hon köpte den från början varenda gång hon ska använda den. Och till sist, varför ska den nu säljas? Om det är en rosa mobilhållare föreställande en gris och priset är 20 kr, är det då värt besväret?

Tycker att det där med annonser av begagnade saker är en hel vetenskap, ruggigt intressant. Själv så äger jag en miljon små pinaler som jag aldrig använder men som jag av någon anledning har svårt att skiljas ifrån. Jag hade kunnat sälja ett 50-tal par skor, och alla möjliga kläder och pinaler och grejer och prylar och saker och bra-och-ha-mojänger och skriva roliga annonser som får folk och fundera. Varför äger hon en sådan där? Varför ska hon sälja den för 10 kr? och så vidare. Men mest troligt så är det bara jag som är lite småknäpp och har en sådan där lång tankekedja gällande annonser. Intressant.

Önskelista till Tomten

2011-12-16T12:16:00.002+01:00

Jag tänkte berätta om varför jag aldrig mer ska åka på charter men det får bli en annan gång. Kom på att jag inte skrivit någon önskelista till tomten och det är faktiskt viktigare.

Jag har julpyntat för första gången i mitt liv, har som en riktig julfeeling här inomhus om man inte tittar ut genom fönstret. Saknar dock fortfarande det där pepparkakshuset som jag har tjatat om att baka. Vet inte varför det inte bara blir av.

Hur som helst.
Önskelista till tomten:

* Snö (orkar inte se nå gröna gräsmattor längre)
* En längre lugg (en spansk frisör klippte den kortare än kortast och förstörde mitt liv)
* En bil som aldrig racklar

Det var nog det viktigaste men om tomten behagar så tar jag emot både mjuka och hårda, stora och små, fula och fina paket. Jag tror faktiskt jag varit ganska snäll i år. Jag försöker faktiskt alltid vara snäll. Född sådan.

Lör 3 dec

2011-12-04T01:43:00.002+01:00

Isak och Antte sitter här och snackar om grenrör, lastningar och körtider och om att byta lastbilsdäck och jag fattar noll. De är helt inne. Boring.

Men jag antar att det är precis likadant när jag och Mona pratar om att malla skor och vera-klackar som vi ska beställa från huvudstaden.

Jag sitter här och lyssnar på Dixie Chicks återigen.

Har varit på födelsedagskalas hos den äldre av syskonen Dahlbäck. Karaoke med 75% av syskonskaran och deras mor. Mitt hjärta grät när jag för första gången hörde lillasyster i skaran ta de högsta tonerna.

Det finns få familjer som står mig så nära som de gör. Även om vi inte ses eller hörs varje dag så finns det få människor som jag delat så mycket med. Både bra och mindre bra saker. Det gör mig tårögd. Och tacksam.

Hade kunnat skriva långt och rörande om just det men det passar sig inte här just nu.

Tror jag ska försöka ansluta till Anttes ritningar om han kört lastbil på någon småslingrig väg där det var svårt att backa. (Ps. jag är glad att vi alla är olika, att vissa gillar och sitta på sin röv och ratta ett stort fordon mot en bestämd direktion medan andra gillar att prata med människor och sälja på dem skoputs för 10 kronor).

Färdigstruket

2011-12-01T16:09:00.002+01:00

Sitter och lyssnar på Dixie Chicks och jag vill bara lipa. Får alltid en lip i halsen när jag börjar lyssna på texten. Ibland är det en sådan där lyckolip och som nu är det är en ledsenlip.

Alltså jag är inte ledsen, blir bara så tagen av de sorgliga texterna och börjar lipa.

Jag har så satans ont i ryggen efter 12 timmar vid strykbrädan. Något ställe på höger sidan på ryggen som inte alls gillar stryk-rörelsen, och inte någon annan rörelse för den delen heller. Det blir alltså inget mer strykande på ett tag. Garderoben är i alla fall färdig så nu har gått lös på toaletten och bastukammaren.

Men nu har jag inte tid och lipa för jag måste fortsätta rensa, slänga, städa. Bakom tvättmaskinen nästa!

Kriget mot garderoben

2011-11-30T08:00:00.002+01:00

Jag var ju helt vild och kunde inte släppa det här med att stryka alla kläder så igår på lunchen så for jag och köpte ett. Första, bästa som såg skönt att stryka med.

När jag kom hem från jobbet så satte jag igång. Rev ut allt från garderoben och som en unge som väntat på lördagsgodis alldeles för länge högg jag in. Strykte varenda liten t-shirtärm och vek tröjorna millimeterprecision. Ställde mig sedan lite längre bort för att beundra mitt verk och fascinerades över hur liten plats den där t-shirten skulle ta i garderoben. So far so good.

Första hindret jag stötte på i min galenskap var att olika material måste strykas med olika hög värme eventuellt inte strykas alls. Tänkte först att det kan inte ha sååå stor betydelse om det ska strykas med en eller två prickar. Så jag sket som i det. Upptäckte ganska snart att det blev suspekta fläckar, speciellt på stretchkläder.

Jag kanske låter helt okunnig när det kommer till att stryka kläder med faktum är att jag säkert strukit fler skjortor än de flesta i min ålder. Allt handlade bara om att jag började tappa inspirationen. Det tog så lång tid. Och det kändes ju dumt och tappa inspirationen när hela garderoben ligger i en stor hög i soffan om man bortser från några fint strukna t-shirtar och skjortor, så jag började fuska.

Efter tre timmar vid strykbrädan så började jag effektivisera arbetet.

*Byxor som ändå ska vikas i en hög behöver inte strykas. Eftersom man ändå behöver stryka dem sedan när man ska använda dem för att de har veck av själva vikningen.

*ALLA kläder som har minsta lilla hålet i sig SKA slängas oavsett om det är mitt favoritplagg eller om den är bra att ha.

* ALLA kläder som jag inte använt på över ett år och ska skänkas till Röda Korset.

*ALLA kläder som jag av någon anledning alltid väljer bort när jag ska klä på mig ska också skänkas bort. Om den är stickig, hasar ner eller något annat som inte är till belåtenhet.

*Noppriga och uttvättade kläder som tappat formen ska inte sparas!

Någonstans här insåg jag att det egentligen inte handlade om att stryka alla kläder, det handlade om Feng Shui. Rensa. Kasta. Välja bort. Är kanske sämst i hela Sverige på alla de där tre orden.

Sent igår kväll när jag lämnade garderobsrensandet så låg det tre favoritplagg som har små hål i någon söm i kasta-högen. Ett par jeans och en t-shirt i ge-bort-högen. Plus att lillasyster tog med sig en hög när hon gick.

En liten ångest och oro över att slänga bort mina kläder har uppstått men än så länge är jag stark och kriget mot garderoben fortsätter nu!

Stryker med

2011-11-29T08:48:00.003+01:00

Jag vill så gärna stryka alla mina kläder i garderoben. Ha en sådan där rutin att när tvätten torkat så stryker man allt innan man sätter in det i garderoben.

Har alltid tyckt att det är ett skämt att folk står och stryker underkläder och viker i små högar. Vilket onödigt arbete.

När jag gick på gymnasiet så hade jag en nära vän som bodde hemma medan jag bodde i en egen lägenhet. Jag tvättade min egen tvätt, lagade min egen mat och packade min egen gympapåse. Hon hade en rar och snäll mamma som gjorde allt det där.

En gång när hon var hemma hos mig och jag höll på och tvätta så bad jag henne att hjälpa mig att vika lakanen. Och jag kommer aldrig glömma hennes min när jag ville vika lakanet och lägga in det i garderoben direkt efter det torkat. Jag förstod ingenting.

- Ska du inte stryka det?

-Va?

Inte ens min egen mamma har någonsin strukit mer än skjortor och gardiner. Är själv allergisk mot skrynkliga skjortor och gardiner men trosor? Eller lakan?

Nå hur som helst så sitter jag här och är så sugen på att stryka allt och vika det i perfekta små högar. Synd bara att jag har det mest moderna strykjärnet från 90-talet. Trådlöst. Den sämsta uppfinningen någonsin. Man stryker i ungefär 5 sekunder sedan måste man sätta det i laddaren så det blir varmt igen och så kan man fortsätta stryka. Hinner tappa tålamodet efter en halv bordslöpare. Måste nog investera i ett nytt så jag kan börja stryka på allvar.

Tant Söderholm

2011-11-22T10:51:00.002+01:00

Hej. Det var tusen år sedan.

En gång i min ungdom på runt 20 år så kunde jag jobba hur mycket som helst, supa hur mycket som helst, sova hur lite som helst och ändå vara hur glad som helst.

Ord som då inte fanns i mitt vokabulär: bakfylla, trött, asocial, tvär.

Idag cirka sex år senare så är jag (mot min vilja) fullt medveten om vad de där orden betyder. Jag har fler rynkor (eller fina linjer som Linn så snällt kallar dem) än de flesta i min ålder och jag kan ju bara säga att jag har ju haft mycket roligare än de flesta. Jag har skrattat mer.

Men det var inte det här jag ville säga.

Det jag ville säga är att mina små små systrar har blivit stora. Lilla Martina fyllde 18 år förra helgen och jag lovade att fira henne med en helkväll vilken slutade på Umpari.

Jag har alltid tyckt att det är ganska roligt och gå dit trots drinkar i plastglas och tusen utspillda öl. Det har varit roligt för att man alltid träffar alla de där människorna som man inte så ofta annars träffar. Och för att de har ett stort dansgolv där man kan vara vild och galen. Släppa lös och känna sig fri.

Men i lördags så insåg jag många saker:

*Jag är en ankmamma. Hur hård och tuff ni än tror att jag är så är jag den största lipsillen och den mest oroliga människan som har vandrat på denna jord.

* Jag tillhör inte samma generation som dansar där på dansgolven på Umpari nå mer. Någonstans så har jag alltid tyckt att jag är ganska mjuk i kroppen och har någon slags taktkänsla när jag dansar. Om jag någon gång haft det så är den i alla fall föråldrad för när jag stod där på dansgolvet med mina tonårssystrar och alla andra tonåringar som jag aldrig har sett så kände jag mig för första gången som Tant Söderholm på riktigt. Stel och rynkig och orolig och nervös för att någon ska dricka för mycket sprit och bli full.

*Jag känner inte en enda käft som tillbringar sina lördagkvällar på Finlands största uteservering nå mer.

Tant Söderholm for i alla fall hem tidigt och sov den lördagkvällen och lämnade den nyfyllda 18-åringen i Pekkas trygga, nyktra händer.

Jag är inte så bitter som jag låter egentligen. Det är bara en konsekvens av för lite sömn och för stora tvätthögar. Men om två veckor ska jag åka på semester och då ska jag bota min bitterhet för jag orkar inte se bittra människor, än mindre vara en.

2011-10-18T09:20:00.001+02:00

Skrivkramp eller vad det nu heter.

2011-07-08T03:06:00.003+02:00

Jag och Ida har haft en riktigt sandar king Happiskvall. Kroisat cykel fran olstalle till olstalle. Av nagon konstig anledning sa har prickarna ovanfor vara svenska a a o forsvunnit sa jag ska inte bli langrandig. Men vi snackade om telefonkoer och jag kom pa att jag en gang skrev en king blogg om telefonkoer sa jag blev sugen pa att blogga. Men det ser sa javla trogt ut och jag skriver sa sakta sa jag skiter i det.

Kärringgöra

2011-05-21T19:34:00.001+02:00

Sitter någonstans i Sangijärvi i en van, dricker en mellanöl och hör hur de andra skjuter lerduvor.
Jag har alltid önskat att jag hade ett stort intresse för att skjuta med vapen, snickra, bilar och lastbilar och massa andra killintressen. Hur jag än försökt så har jag noll tålamod när det kommer till bilar, jag blir mest förbannad när jag skjuter och missar och jag fick aldrig vara med och bygga träkojor så där blev det inte heller något.

Barbie var mitt liv fram till jag var tolv och ingen kunde slå mig att varken hoppa hopprep eller hage. Just nu har jag också fler kärringintressen än gubbintressen; lösa korsord, sticka och virka. Nog för att jag klyver mer ved än någon annan jag känner, förutom min egen far, och det är ju gubbgöra. Fast det är ju skillnad på intresse och måsten.

Vet inte riktigt vad jag ville berätta mer ön att jag känner mig som en jävla kärring när jag sitter i bilen för att det är kallt och låter illa utanför den.

Bitter

2011-05-16T21:14:00.003+02:00

Vet inte om jag inbillade mig men imorse när jag körde genom stan så tyckte jag att varenda person som körde en finskreggad bil såg gladare ut än vad jag är van att se.

Och jag antar att alla som sett min nuna idag har sett att den varit mer bitter än vanligt. Men jag håller med, det är dags för finnarna att köpa nya kepsar. De där kepsarna från 1995 är så risiga nu 16 år senare.

2011-05-01T23:45:00.002+02:00

Jag har en fest för en liten kille och jag vill så gärna se Smala Sussie med någon som fattar att det är världens bästa film, närmare bestämt, Lisa.

GRG

2011-04-27T23:12:00.003+02:00

Jag sitter i Vuono och är Göteborgsnostalgisk.

Tänker på hur det enda som var musik i mina öron var Raised Fist och hur min kära sambo Joakim mer eller mindre hatade mig för det. "Det finns tusen hardcoreband, Raised Fist har gjort fler plattor än den här, och framför allt fler låtar än den här" Men jag kunde inte. Friends and traitors var det enda som var nog bra för mina öron.

Tänker på hur Joakim inte orkade se mitt knäckebrödsberoende, att jag inte fattade att låsa dörren (jag menar, vem går in i en olåst lägenhet?), att när jag säger "nu" så menar jag nu och en massa andra skitgrejer som vi bråkade om.

Tänker på hur jag och Jenny vid ett tillfälle tog en öl många gånger. Och jag och Moje och jag och John och jag och Per och jag och Adam och jag och så vidare.

Tänker på hur folk från Haparanda alltid frågade vad jag gjorde i Göteborg. "Jobbade lite, pluggade lite men mest av allt så levde jag livet"

Det var precis det jag gjorde.

Vänner och väninnor

2011-04-23T14:43:00.002+02:00

Jag har alltid undrat när dina vänner övergår till att vara väninnor. Igår fick jag svaret.

Det är när dina vänner skaffat barn, börjar ha system för hur kopparna ska placeras i diskmaskinen och inte längre tar sig tid för att umgås med de som en gång var vänner. Det är då man övergår från att vara vänner till att bli väninnor.

Kära vänner. Bli aldrig mina väninnor.

Vetgirig

2011-04-13T09:11:00.001+02:00

Jag brukar läsa Magdalena Ribbings spalt på dn.se där hon svarar på frågor om vett och etikett. Det är egentligen inte Ribbing som fascinerar mig utan alla dessa människor med deras frågor och funderingar.

Har följt spalten periodvis ganska länge och varje gång så blir jag lika förvånad över dessa människor. Jag kan förstå frågor om till exempel kläder till ett bröllop, funderingar kring tal, bordsskick med mera, hamnar under vett och etikett.

Som nu senast så fastnade jag på kategorin "på jobbet" och allt som hade med lunch och matlådor att göra. Läste otal sidor om hur folk inte visste hur de skulle hantera sina kollegors frågor om deras innehåll i matlådan. Den ena ville inte prata om vad hon äter på grund av hälsoskäl och visste inte hur hon skulle tackla sina envisa kollegor som varje dag var tvungna att lägga sig i hennes matlåda. Och den andra blev ledsen och förstörd över att någon kollega hade kommenterat hennes matvanor.

Och jag sitter framför datorn och kan inte förstå vad det här är för människor som har de här problemen? I min värld så är det väl bara att hitta på en vit liten lögn som svar på en fråga och lite fint markera att man inte vill prata om det om det är så att man absolut inte vill svara på vad man har i sin matlåda. Jag hade nog sagt "jaanå, lite rester bara... hörde du på nyheterna förresten..blabla.." . Avleda till ett annat ämne. Fast och andra sidan så i min värld så kan inte innehållet i en matlåda vara så jobbigt samtalsämne att man måste börja ljuga och avleda uppmärksamheten. Men jag försöker vara en empatisk människa och tänker att för dessa stackare som faktiskt tycker det är jobbigt så borde de väl kunna svara så att de slipper prata om det. Däremot så förstår jag inte hur det kan gå så långt att man måste skriva ett brev till en spalt i en tidning för att få bukt med problemet.

Plötsligt så slår det mig att jag är ju precis en sådan där jobbig jävel som dessa stackars människor inte vet hur de ska hantera så de måste skriva till en spalt i en tidning för att få hjälp. Jag vet inte varför men jag har alltid tusen frågor och mina hetaste ämnen är just mat och sedan relationer. Trodde att jag var nyfiken men Linn rättade mig. Jag är intresserad och vetgirig. Jag plågar mina stackars kollegor dagarna i ända med mina tusen frågor.

- Vad ska du äta?

- Sover du och din karl under samma täcke?

- Vad har du lagat för mat?

- Vad är det som luktar?

- Vad heter din mamma?

- Vad åt du igår?

- Brukar du ha osten eller skinkan överst på mackan?

- Brukar du kolla på innehållsförteckningen på det du handlar?

- Handlar du och din karl tillsammans?

- Vem är det som lagar mat hemma hos er?

Och så vidare....

Inte nog med att jag helt utan vidare pumpar mina kollegor på massa svar så måste jag ju vare sig de vill eller inte själv också berätta mitt svar på frågan som jag just ställde.

Jag förväntar mig att folk ska be mig vara tyst om de inte orkar höra och jag förväntar mig att folk drar en vit lögn, avleder eller säger ifrån om de inte vill svara på frågan.

I min värld så finns det inga dumma frågor. Hur ska jag annars få veta något? Om alla vore som jag och berättade bara utan vidare så hade jag ju aldrig behövt fråga. Men nu är ju tack och lov inte alla som mig....

Jag blev i alla fall rädd för att jag har blivit en av de där irriterande människorna som förstör stämningen på jobbet bara för att ingen vågar säga ifrån.

Så jag gjorde som jag alltid gör. Jag frågade.

- Är jag en sådan där jobbig jävel som gör att du vill skriva till en spalt för att få veta hur du ska tysta mig?

Och så berättade jag hela min tankebana för att vara säkra på att de förstod.

Tur att jag har så kingiga kollegor som faktiskt har förstått hur jag funkar och att de inte behöver svara på frågor som de inte vill svara på.

Så jag fortsätter och frågar och de fortsätter att svara så länge de vill.

Hjärnsläpp

2011-04-11T22:04:00.003+02:00

Jag har haft samma fyrsiffriga kod till min bankdosa sen jag fick den nyare modellen för säkert tre år sedan. Och jag har använt den flitigt.

Förra veckan när jag skulle logga in på swedbank.se så kunde jag helt plötsligt inte koden längre. Fel kod. Slog den på nytt för att jag var säker på att jag måste kommit åt fel knapp. Fel kod. Fel kod en tredje gång så spärras ju dosan och det blir ett helvete och betala räkningarna. Så jag lämnade dosan och tänkte att jag kommer nog på den snart. Kan ju inte vara möjligt att jag bara glömmer den helt plötsligt.

Väntade ännu till nästa dag och innan jag provade igen. Denna gång ännu mer säker på att jag måste ha kommit åt fel knapp de två andra gångerna.

FAIL 3 och dosan spärrad.

Inte ens efter att jag varit till banken och förklarat att jag måste ha något fel i huvudet då jag helt plötsligt efter flera år glömt koden så kom jag på den. Valde en ny kod och tänkte att detta är ju helt sjukt.

Flög till Stockholm i fredags, skulle till Huskvarna och Märsta för att sälja lite tröjor. När vi landar på Arlanda så tar jag upp telefonen och slår på den. Pinkod? Slår per automatik det jag tror är min pinkod. Fel kod. Slår in den på nytt för att jag även denna gång är bergsäker på att jag måste ha kommit åt fel knapp. Fel kod. PANIK.

Om vart annat så svär jag över att jag måste vara sjuk i huvudet och över att jag kan ju inte vara utan telefon hela helgen. Kan inte föra över pengar, kan inte smsa, kan inte nå någon och alla de där skapade behoven som en iphone ger dig.

Ringer kundtjänst som lugnar med att jag kan gå in på "mina sidor" på telia.se och se puk-koden om jag skulle slå fel pinkod en tredje gång.

Och visst slår jag fel en tredje gång och fortfarande så kan jag inte förstå vad jag har haft för pinkod. Även denna kod har jag haft i flera år.

För att jag skulle ha lite extra flyt så var ju internet trasigt på Arlanda så jag inte kunde komma åt Telias hemsida.

Jag går in på Pressbyrån i Skycity och förklarar till tjejen i kassan att jag måste ha något fel i mitt huvud och vad detta orsakat. Frågade om hon möjligtvis hade internet och låna ut. Bara för att hon var så snäll så fick jag långa hennes egna iphone för att komma åt internet. Den tjejen gjorde min dag och påminde mig om att det finns vänliga själar lite här och där. Jag hade aldrig förväntat mig att någon skulle låna ut sin egen telefon på pressbyrån.

Inte nog med det så skrev jag fel lösenord två gånger på telia.se och det visade sig att mitt konto skulle bli spärrat i två timmar och jag slog fel en tredje gång. Jag hann tänka många jobbiga tankar de sekunderna innan jag insåg att lösenordet faktiskt var rätt och allt löste sig.

Hur som helst så förstår jag fortfarande inte hur jag bara kan glömma koderna plötsligt. Har inte ännu heller kommit på vad det var för koder. Tror inte att jag någonsin kommer göra det. Det är som ett svart hål och det skrämmer mig.

90-tal

2011-04-07T17:12:00.003+02:00

Så länge jag känt Anna Ph så har hon tyckt att jag alltid ser ut som att jag vore hämtad direkt från 90-talet. Vet inte riktigt vad det är som påverkar det för det spelar ingen roll vad jag har för kläder, skor och frisyr. Alltid samma kommentar: "Åh, du är så 90". Så antingen så är det hela min utstrålning som är 90-tal eller så är det bara i Annas huvud. Nog för att jag älskar 90-talet och jag vet att Anna älskar 2Unlimited och Basic Element lika mycket så det gör inget. Jag kan gärna vara hämtad direkt från 90-talet.

Jag nämnde till Anna att jag gjort ytterligare ett försök till att börja blogga igen.

"Du, fixa layouten, den är 90." är det första svaret.

Så jag gjorde ett försök. Vi får väl se vad domen blir.

En smekande träning(svärk)

2011-04-07T06:58:00.002+02:00

Jiiiha, lilla sovmorgonen! Blev nästan chockad när jag kollade på klockan, 06.29.

Jag har en smekande träningsvärk lite här och där i min kropp efter två dagars svettande på Everybody. Gav mig själv träningsdispense hela förra veckan på grund av ont i hjärtat och tårar. Men nu är jag tillbaka och känner bara hur jag ligger tre pass efter.

Det är ju inget nytt att jag är en snål människa i vissa situationer. När jag köpte mitt kort där, tre månader för 1300 kr så räknade jag ut att jag måste träna minst två gånger i veckan för att det skulle gå plus minus noll i jämförelse om jag skulle betala per pass. Så målet var tre gånger i veckan för att det skulle löna sig i slutändan.

Det är nästan så att det blivit så att det är mitt snåla jag som går och tränar istället för det otränade jaget. Vilket i och för sig inte spelar någon roll eftersom det är samma hjärta som får träna och samma kropp som får svettas.

Hur som helst så är jag så imponerad av hela stället. När man kliver in där på Everybody så känns det inte som att man är i Happis längre. Gruppträning är ju storstadsgrej. Visst det har ju alltid funnits gympa på Aspenhyllan, bodypump och för några år sedan även aerobic.

Men det är skillnad nu.

Här kommer en liten hyllning.

Jag är så imponerad av hela stället, av det fyndiga namnet, av initiativet till att starta detta i Happis, av alla instruktörer och av alla happisbor som faktiskt går dit och tränar.

Allmänt känt är väl att vi insnöade bybor har en tendens till att vara skeptiska till allt som är nytt. Samtidigt som man som insnöad bybo kan känna sig vilsen och bortkommen när man hamnar i storstadsmiljö.

Tränade på Step In i Luleå ett tag. Kände mig alltid sådär vilsen och bortkommen, nästan lite rädd. "Tänk om jag gör fel, gör bort mig och inte har jag så snygga träningskläder heller..." Och så sneglade jag på alla vältränade, sminkade tjejer i senaste träningskläderna när jag stod där i en urtvättad gammal t-shirt och kände mig tjock.

Det jag försöker säga är att det inte känns så på Everybody. Jag kan komma dit i den där urtvättade t-shirten och de där noppriga mjukisarna. Och jag kan göra fel och jag kan känna mig som en elefant i en liten toalett och det gör inget. För då står AnnSofi där framme och säger att det kan kännas lite klurigt men efter några gånger så sitter det. Och jag kan känna mig svag och trött. För då står AnnSofi där framme och säger att det är din träning, din kropp och du bestämmer. Behöver du vila så gör det. Och jag vilar i två sekunder utan att känna mig dum.

Hon ÄR ett energiknippe och hon inspirerar, likaså de andra instruktörerna. Och jag är så imponerad av hela stället, av alla happisbor som går dit och av mig själv som faktiskt varit och tränat minst två gånger i veckan.

Vaken kl. 05.55

2011-04-06T08:37:00.002+02:00

Vet inte vad som har hänt men eventuellt så har jag blivit kärring.

Det har ju varit på gång länge, skaffade mig en så kallad kärringklocka och kärringvantar (skinnhandskar) men nu har det gått till överdrift.

Senaste veckorna har jag vaknat av mig själv mellan 05.00 och 06.30 varje morgon. Första veckorna så handlade det nog om en förvriden dygnsrytm. Somnade mot min vilja i soffan innan 22.00 varje kväll. Började se tendenser till att jag blivit som min mamma, som i och för sig inte är någon kärring, hon är bara otroligt kvällstrött och som allra lyckligast 06.00.

Men nu har den här kärringgrejen utvecklats till att jag är vaken hela spöktimman och sedan likförbannat vaknar 05.55 som igår och idag.

Förstår ingenting.

Jag börjar ju oftast jobba klockan tio eller tolv och tidigare så har jag ju alltid varit i stort sett nyvaken när jag klampat in på jobbet. Det är ju ett skämt. För nu så har jag ju varit vaken så länge att jag hunnit avverka nästan en hel to-do-lista.

Ingenting jag klagar över, tycker det är ganska skönt. Är mest att jag inte förstår vad som hände/händer.

Just nu är det många som ringer...

2011-04-05T08:32:00.004+02:00

Sitter i telefonkö till Skatteverket. "Du har för närvarande plats 170 i kön" Måste ringa och kolla om det är så att jag arbetat åt blufföretag som har stoppat mina skattepengar i fickan istället för att ge dem åt staten. Fult i så fall.

Jag diggar inte telefonköer. Inga köer för den delen och jag skulle nog kunna skriva hundra bloggar om saker som jag inte gillar, saker som gör mig irriterad eller saker som får mig att ha en sådan där otrevlig ton. Även i rollen som flickvän så har jag mestadels en otrevlig ton, en av anledningar till att jag inte pallar med att vara flickvän särskilt länge, ingen annan för den delen heller.

Låter som att jag är den mest negativa människan på planeten men faktum är att jag är ganska glad. Det säger de på jobbet i alla fall. Och min lilla lillasyster säger att jag är så fantastisk.

"Du har för närvarande plats 149 i kön"

Telefonköer var det.

Telia och Haparanda Vårdcentral har kanske inte alltid fattat allt men de har i alla fall förstått att det är ingen människa som blir gladare av en 20 minuter lång telefonkö. Hos Telia väljer du ärende och så frågar telefonsvararen om man vill bli uppringd eller vänta kvar i kön. Du knappar in ditt telefonnummer och inom en halvtimma så är det en trevlig själ på andra sidan luren som undrar vad du hade på hjärtat.

"Du har för närvarande plats 122 i kön"

Men den allra värsta sortens telefonkö är den utan uppdatering.

Som nu så har jag telefonen på högtalare och var 30:e sekund så berättar de för mig vilken plats i kön jag har. Jag märker att det händer något och att jag inte är bortglömd.

Men där de bara säger "Just nu är det många som ringer och du är placerad i kö, vi tar emot ditt samtal så snart vi kan. Tack för att du väntar." Om och om igen, då ser jag bara framför mig hur tanterna som ska svara i telefon sitter i fikarummet och sörplar kaffe och snackar om stress medan de tryckt på en knapp som säger att jag ska vänta. Nu kanske det inte alltid är så som jag föreställer mig men det gör mig hur som helst mer irriterad när jag inte vet hur länge jag ska vänta. Beroende på hur viktig min fråga är i förhållande till hur lång kön är så kan jag ju avgöra om jag ska vänta eller lägga på. Men på sådana ställen där de bara säger att jag står i kö där lägger jag oftast på för att jag blir så less på tanterna som bara sörplar kaffe istället för att jobba.

"Du har för närvarande plats 85 i kön"

Jag försöker vara en king kund, en sådan som underlättar för kassörskor och stackars telefonister. I kön på Ica så vänder jag streckkoden rätt, tar alltid fram mitt Visakort och Icakort innan jag kommit fram till kassan, drar kortet och slår in koden gör jag medan kassörskan blippar varor, bara jag hinner. Jag försöker ha framme alla papper jag behöver och vara tydlig i mina frågor när jag ringer till en myndighet. Jag försöker vara snabb och smidig helt enkelt.

Men mitt tålamod är inte långt, jag lyckas inte alltid och när något inte går som det ska så får jag lätt den där tonen som ingen gillar.

"Du har för närvarande plats 62 i kön"

För några år sedan innan fackförbunden och a-kassan kom på att det är smidigare och skicka mail än snigelpost så hade de även ännu uslare telefontider. Tror det var två timmar, två gånger i veckan om jag inte minns fel.

De öppnade klockan nio och jag började ringa. "Just nu är det många som ringer var god försök senare" följt av en upptaget ton. Så det enda var att ringa om och om igen för att mötas av samma telefonsvarare som tvingade dig att lägga på.

Sen efter cirka två timmars ringande så hördes en annan ton och jag tänkte "Jippie, nu kommer jag fram!" men istället så möts jag av "Välkommen till blabla, våra telefontider är....."

Inte särskilt glad.

"Du har för närvarande plats 39 i kön"

En gång så kom jag faktiskt fram och bad att få prata med min handläggare. Då visade det sig att min handläggare hade en annan, hemlig telefontid.

-Jaha, men då kanske jag kan lämna ett meddelande?

-Näää...

-Nähä? Varför inte det då?

-För de har valt att ha det så...

-Jaha, men då kanske du kan hjälpa mig istället?

-Näää...

-Nähä! (Här fick jag en otrevlig ton, förlåt)

Jag blev så förvånad och upprörd att jag glömde fråga vad hans arbetsuppgifter var men det hade varit intressant och veta. Tanken har i efterhand slagit mig att det kanske var en extern växel så att någon stackare på Tele24 fick svara och höra min otrevliga ton. Men då förstår jag inte varför a-kassan ens hade några telefontider om ingen som svarade kunde svara på några frågor eller ta emot meddelanden? Jag kommer säkert aldrig få veta.

"Du har för närvarande plats 12 i kön"

Hur som helst så borde ju alla förstå att ingen tycker om telefonköer och alla företag borde tänka som Telia för gladare kunder.

"Skatteverket, du talar med Maria, vad kan jag hjälpa till med?"

Det var en vänlig och duktig Maria som svarade på mina frågor. En perfekt telefonist och jag var en perfekt kund utan någon ton.

Osammanhängande

2011-04-03T18:34:00.002+02:00

Så här är det. Jag gillar inte att skriva trams, gillar inte att läsa trams, jag gillar helt enkelt inte trams på något sätt. Förutom när Lisa och Lisse tramsar om Julios Havarez på en studsmatta i roliga frisyrer. Ingen idé att jag ens förklarar vad det handlar om för jag vet inte själv. Trams helt enkel, av den sorten som är bra.

Det finns så många usla bloggare och lama Facebookstatusar så jag vet inte var jag ska ta vägen. Fast det ska man passa sig för att säga högt för då kommer det påhopp om att man har sand i fittan och liknande. Med eller utan sand någonstans så tycker jag det. Nog för att jag också har några usla bloggar och lama statusar i bagaget. Men ändå.

Men på något sätt så är det som att dalle dahlskog alltid lyckas skriva om just trams på ett sådant sätt att jag antingen skrattar högt eller gråter floder med tårar. Så ja, fortsätt gärna att skriva trams, tack. Jag ska kontra med en blogg varje gång vågar jag nästan lova.

Jag tror att internet har förstört vårt språk. Eller i alla fall förmågan att använda det korrekt. Tänker alltid på när jag var och hälsade på hos Ef i hans källare på Järnvägsgatan för hundra år sedan. Han hade någon skoluppsats han höll på och skriva. Så säger han att det var lite klurigt och skriva den för han ville som börja trycka in smileys i uppsatsen för att uttrycka det han skulle säga. Jag skrattade åt honom för på den tiden så var jag inte så förstörd som jag är nu. För nu så lider jag av samma syndrom.

När jag började blogga 2004 så var min tanke att jag inte skulle glömma bort hur man använder stor bokstav, punkt, komma och helt enkelt uttrycka sig i text.

Trots det så har jag nu glömt hur man gör. Måste väl blogga mer och Facebooka mindre. Känns som att jag inte riktigt kan nyansera texten på samma sätt. Känns som att den där smileyn hade behövts men jag vägrar. Jag ska fortsätta skriva så här.

Vi firade chefen igår. Hon fyllde 40 och vi hade skitkul, framför allt jag. Tror jag hade roligast, så pass att jag bytte språk till finska. Så idag känner jag mig totalt osammanhängande i allt.

Måste basta bort den feelingen nu. Och det fina med att bo Vuono är att jag har världens bästa vedeldade bastu.

Skriv blogg då, dalle!

2011-03-31T22:41:00.004+02:00

Jag vill så gärna läsa dahlskogs blogg varje dag men hon har ju skaffat pojkvän och blivit dålig på att uppdatera. Jag är sämst på att uppdatera, med eller utan pojkvän, så om jag ska kunna gnälla så måste jag väl sopa min egen bro först eller något liknande.

Faktum är att jag fick dubbelt så mycket tid sen jag blev singel. Internet tar liksom slut alldeles för fort trots att jag chattar massor. Högarna med tvätt, diskberget och alla dammtussar går alldeles för fort att avverka. En viss rastlöshet har infunnit sig.

Börja inte tro att du ska flytta från stan nu, ekar i mitt huvud.

Klart jag inte ska flytta någonstans trots att det kryper i kroppen. Jag behöver lite äventyr bara.

Kryssa Bucht

2010-09-13T09:52:00.003+02:00

Åt vilket håll jag än tittar åt så diskuteras det politik. Vem som är dum i huvudet, vem som inte fattar och kommer Svergidemokraterna komma in i riksdagen? Jag är så less på den där pajkastningen. Jag är less på allt gap och på alla som tro sig veta bäst. Jag orkar inte höra mer.
Det är valtider och det är härligt, säger Ida varenda gång jag suckar bort alla diskutioner.

Okej, jag skiter inte i politik och diskussioner är roligt, jag är nog mest sur på att jag själv inte är insatt den här gången. Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka. Eller på vems sida jag borde stå på och kasta den där pajen.
Innan jag ens var gammal nog för att få röstkort i brevlådan så var jag bergsäker på vilket lag som var rätt och jag tvekade aldrig på att mula den där pajen i någons ansikte.

Nu så är inte allt lika svart eller vitt längre, eller borde jag säga blått eller rött. Alla partier har någon punkt som jag håller med om, men att hålla med om allt är ju omöjligt. Jag håller med Stadsministern om att det helt klart ska löna sig att arbeta men att tvinga en 15-åring att bestämma vad man ska göra resten av sitt liv är inte ett beslut man ska behöva ta som 15-åring. Jag ville inte det och jag tänkte inte ens så långt då.
Så vilket lag ska jag heja på?

Under de här fyra åren sen vi bytte regering så har jag personligen inte märkt en enda skillnad. Å andra sidan så har jag inte lusläst alla papper från facket, a-kassan, deklarationen, jämfört priset på mjölk eller mina syskons betyg. Men ingen påtaglig skillnad som gjort att jag en enda gång stannat upp och tänkt "så går det när moderaterna bestämmer..".

Men någonting som både det röda och det blåa laget glömt i alla år, det är norrbotten, norrland och egentligen allt som är utanför tullarna i huvudstaden. Om jag kunde så hade jag velat dra till riksdagen, ställa mig upp och skrika "HALLÅ! VI FINNS OCKSÅ!". Jag kan inte men jag vet en som kan stå upp för Haparanda, Norrbotten och glesbygden: Sven-Erik Bucht. I min värld så spelar det i det här läget ingen roll vad han har för färg på matchtröjan, bara han får spela för jag är övertygad att om det är någon som är mer stolt byfåne än vad jag är så måste det vara Svenkka.

2010-09-09T16:04:00.002+02:00

Jag har jobbat ynka tre timmar idag och jag är helt färdig. Mer slut än när jag gjort 36 timmar på två dagar med två timmars sömn där emellan. Vet inte riktigt om det handlar om en hel natt i Mälarviken, krois till Kallax och tillbaka i morse eller om det är omställningen, eventuellt tillbakavridningen.

Jag är tillbaka på shoepointen och det är kul. Kul och se mina kära kollegor (även om 75% av dem är mammalediga, men deras vikarier får mig också att le). Kul och snacka finska, kul att malla skor men framför allt så är det skönt att jag har ett jobb. Vill inte ens tänka tanken om jag hade bestämt mig för att bli happisbo igen och inte haft mitt jobb att gå tillbaka till.

Kul.

Men nu ska jag bege mig till Mälarviken och Tre Kronor säsong fyra, endast sex säsonger kvar sen. Får nog börja nöta Rederiet sen. Tror det finns fler än tio säsonger där på båten och jag minns faktiskt inte hur det slutar, till skillnad från Tre Kronor.

To do

2010-09-08T20:16:00.002+02:00

Jag gör grejer och inte sådant som jag brukar. Jag målar, tvättar, diskar, städar, är hundvakt, lagar mat och jag planerar att baka bröd med Isak. Massa saker som inte är likt mig. I vanliga fall så hade jag nog vaknat någon gång mitt på dagen och tänkt på den där jobbiga att-göra-listan som jag alltid har i huvudet. Nu vaknar jag av mig själv innan Madelen åker till skolan och tänker att det är king och börja göra någonting. Och sedan när Matti eller Isak ringer på kvällen och frågar vad jag har gjort idag så har jag massa saker och säga, inte bara ingenting.

King.

Hemma i HPDA

2010-09-03T14:54:00.002+02:00

Jag lipar till Lisa över att hon aldrig bloggar nå mer och hon gav mig en sopa-din-egen-bro-innan-du-klagar-på-andras-blick. Så sant, så sant.

Ganska exakt ett år sedan så packade jag ner en del av mitt liv i två stora trunkar. En med kläder och en med skor. Jag älskar att vara fri, ingen uppsägningstid, inga möbler, ingenting som kan tvinga mig att stanna längre på en plats än jag själv vill. Fri som en fågel provade jag på Göteborg efter alla de där åren som jag ville flytta dit. Jag bevisade för mig själv att jag inte är samma person som flydde till Barcelona för fyra år sedan. Ny plats innebar för första gången nya möjligheter och inte nytt gift.

Jag är många goda erfarenheter rikare, jag har nya vänner som jag saknar och som jag vet saknar mig men än en gång så fick jag det bevisat; borta bra men hemma bäst.

Men den här gången när jag flyttade så var jag inte fullt lika fri. Alldeles för mycket saker, kläder och skor. När jag till slut var framme med fyra stora bagar, dator, stavar, tavlor och gud vet vad så hann jag i ett svagt ögonblick lova mig själv att inte flytta mer.

Just nu är jag Happisbo igen och det känns bra. Jag tänker stanna så länge det känns bra.

Äventyr fortsättning

2010-06-17T11:12:00.002+02:00

Göteborg igen efter mycket häng med en go gäng (som john säger) och kom (som moje säger) på Sweden rock. Det är festival runt hörnet här men i vanlig ordning så har jag ingen biljett så jag fastnade på en egen fest framför datorn. Lyssnar på Rancid och känner att det var alldeles för längesedan.

Har haft en fyra månder lång period då jag bara lyssnar på Raised Fist som avlöstes av country, som sedan blev Manboy. Och nu kände jag att det var dags och gå tillbaka till sitt tonårsmönster.

2010-06-09T20:00:00.001+02:00

jag är mig lik. samma gröna kjol, samma väska, samma tält, samma feeling men Sweden rock är inte sig likt. det är regnigare, det är kallare och det är inte samma fart som tidigare. men det är värt.

Äventyr dag 17

2010-06-07T11:16:00.002+02:00

Bollnäs var skit, Happis var king, Rockstad Falun var king, Fjollträsk var king och nu är jag tillbaka i Göteborg. Jag är myggbiten och har en fräken på min näsa.

Har just packat om min väska. Bytt ut fina kläder mot festivalbyxor, laptop mot tält och örhängen mot benvärmare. Jag är på väg till Blekinge, Sölvesborg, Norje, Sweden Rock.

Det här som komma skall brukar vara min favorit av alla festivaler och jag brukar längta. Men nu när jag väl ska åka så vill som inte mitt festivalsug infinna sig. Vet inte om det är det här att jag börjar bli gammal och trött eller om jag helt enkelt bara behöver sätta mig i bilen och vara på väg för att jag ska få rätta feelingen. Det återstår att se. Hur som helst så tror jag inte att jag kan ha tråkigt på festival, blir som så där roligt otrevlig bara jag tänker tanken.

Har längtat hem från festival en gång under mina sju år som jag flängt runt på allt från Hultsfred till Lindesberg. Roskilde2004, regn som aldrig upphörde, lera upp till knäna överallt, pool i tältet, öroninflammation, halsfluss, blöta kläder, blöta skor, blött allt, svinkallt, sur, sur, sur och så vidare.

Men det är enda gången.

Nu har dom lovat skitväder och jag har inga gummistövlar, trots att jag tänkt köpa gummistövlar hela våren. Plastpåsar i skorna har ju ett beprövat knep om inte annat.

Hörs!

Stockholm

2010-05-21T21:49:00.002+02:00

Jag avslutade i Göteborg med att fira början på äventyret med klackar, smink och betala 140 pix i inträde till en värdelös nattklubb. Hade dock med mig suveränt sällskap, Magdalena. Aldrig i mitt 24-åriga liv har jag haft en tjejkompis, inte ens en bekant som haft samma skostorlek som mig. Så vi tog på oss högklackat (nya skor), halvvägs så var det inte lika fancy med alla skavsår. Magdalena erbjöd sig att byta skor men jag tänkte, äh har jag tagit på sig nya skor så får jag fan ha dem och önskade att jag haft nog med ps och ta med tygskor i väskan, men icke.
Några timmar senare säger Magdalena "Nä nu fan byter vi skor, jag har skavsår!" och så gjorde vi, mitt i allt på nattklubben bytte vi skor. Och jag förstår att för alla er tjejer med storlek 36 som lånar skor från och till varandra hela tiden så låter det som ett skämt. Men för mig har det aldrig hänt.
Vi bytte skor och båda var överlyckliga och dansade vidare till den hemska musiken.

Kom hem, stökade och levde om, väckte Carlos och mer eller mindre tvingade honom att ha efterfest med mig.
Vaknade i fel säng med kläderna på och fattade ingenting mer än att mitt tåg skulle gå om två timmar, jag var packad och var tvungen att packa.

Nu väl i Stockholm så herr Sutinen köpt Stockholmsöl för att jag ska få in rätt tänk och sluta kalla tunnelbanan för spårvagn.
Imorgon drar jag till Bollnäs och ska se till att folk köper tröjor.

Äventyr 2010 börjar nu

2010-05-19T21:04:00.004+02:00

Jag har sommarsmutsiga fötter efter sandaler och parkhäng. Det var längesedan och jag tror jag saknat det.

Idag var dagen som jag längtat efter. Har haft senaste två veckornas dagar uppskrivna på ett papper, dragit ett streck över dagen på kvällen och längtat till idag, då jag skulle stryka sista dagen med arbete. Sluta som slav, som Lisa säger, börja som äventyrare, som jag säger. Det är idag. Men det kändes inte så som jag trodde det skulle kännas att städa ur skåpet, lämna in namnbrickan och säga hejdå.

Det kändes vemodigt.

Efter fem månader på Elvan med så mycket jobb att jag borde lägga av, med så lite sömn att jag borde stupat, med så bra kamrater att jag borde gråtit, så kändes det vemodigt.

Men jag kommer igen till hösten när jag äventyrat så mycket att det står mig upp i halsen.

Fram tills dess så ska jag bara fortsätta och leva livet.

2010-04-18T19:31:00.002+02:00

Jag är ingen suput. Jag är bara som alla andra som längtar till fredag, helg. Grejen är den att min fredag är söndag och måndag är lördag. Inget mer med det. Jag hittar mina likasinnade.

im falling in love with your favourite song

2010-04-09T18:41:00.002+02:00

Jag har överdribbofeeling. Det är fredag i grannlandet där de billigaste skitölen är dyrare än finölen hemma. Bästis vid min sida, feelingmusik, mirkk på skärmen och skitöl i handen.

Vi kallar det semester, att sitta i samma soffa och hålla käften medan mirkket rasslar. Vi kallar det kvalitetstid.

2010-03-22T20:06:00.002+01:00

Så länge jag kan minnas så har jag lidit av en slags åldersnoja. Vill inte bli gammal. Och så ofta får jag höra att det är dags och ta sig i kragen. Göra nåt seriöst, inte bara lalla runt hela livet och så vidare. Du är snart 25, dags och börja plugga!

För det första så är det jag som bestämmer vad jag ska göra med mitt liv. INGEN annan. Och för det andra så bara för att jag rest runt och haft riktigt roligt de senaste åren så är jag ingen som glider runt och inte gjort en enda seriös grej i mitt liv.

Senast för någon dag sen så var det någon som sa "Inte kan det stämma, du har väl inte så bra betyg..." Ja men tacka för det. Bara för att jag gillar att ha mitt liv i en ryggsäck och träffa nya människor så betyder det inte att jag blåst. Jag har exakt så bra betyg. Och jag har körkort, och jag har ett fast jobb och jag är inte pank och jag lallar inte runt. Men jag har mest kul. Det är väl det som sticker i ögonen på folk.

Hur som helst så blev jag gammal i onsdags.

Madelen, min kära lillasyster tog körkort. Tror det var exakt då jag blev gammal.

Inte när Sandra fyllde 18 eller när Madelen fyllde 18. Det var i onsdags. Vet inte varför, det bara hände. Eller ska jag vara helt ärlig så blev jag inte gammal och jag kände mig inte gammal. Det fick mig bara att inse att de som är yngre blivit äldre. Acceptera.

Men jag ska vara helt ärligt och säga hur fjantigt stolt jag var i onsdags. STOLT.

2010-03-22T19:35:00.002+01:00

Hej, det var längesedan.

För ganska exakt fyra år sedan så var måndagar min favoritdag. Det var i Spanien, vin som kostade en tredjedel av vad mjölken kostade och det var Nasty Monday.

Punkklubb där alla som jag kände plus massa annat folk samlades på måndagar för att dansa sig svettig och sedan plaska sig hem klockan fem på morgonen.

Första gången jag var på Nasty Monday vaknade jag upp och förstod inte varför mina skor var dyngsura. Inte regnade det väl igår?

Inte långt efter det så lärde jag mig att de spolar gatorna i Barcelona om natten.

Senaste fyra åren så kan jag inte påstå att måndagar varit min favoritdag. Jobb, nya livet, jobb, nya livet och så vidare.

Möjligtvis onsdag.

Men för två veckor sedan så upptäckte jag att måndag är en jävligt bra dag trots allt.

Pingisklubb.

Man tar spårvagnen till Järntorget, betalar en tjuga på Pustervik, lämnar sitt leg i baren, får ett pingisracket, köper en öl. Sedan spelar man rundpingis och dricker öl resten av kvällen. Med lite paus för tevespel.

Sedan springer man till en spårvagn, missar den och promenerar hem istället.

Det är så mycket nytt i den här krogvärlden sedan jag tagit mitt pick och pack till Göteborg.

Som att gå på fest i ett stort bergsrum. Köa, betala inträde, lämna jackan i garderoben, gå vidare till nästa garderob där man lämnar in sin ölkasse och får en bricka. Sedan när man vill dricka en öl så går man dit och visar sin bricka "Får jag två öl". Så hämtar de två öl från min påse.

Konstigt.

Eller som pubquiz. Dra ett gäng och dricker öl, försöker svara på kluriga frågor. Det lag med bäst svar vinner öl. Sämsta laget får jordnötter. Vi fick jordnötter....

Hur som helst så är det måndag idag och jag peppar med Aqua.

Invandrare

2010-01-31T03:08:00.002+01:00

Lisette har kommit hit och vi har en så kallad galejweekend, en feelinghelg, happishelg, kalla det var du vill. Men king är det.
Jag har ju invandrat till Göteborg och Lisette invandrat till Stockholm, och det håller ju inte i längden så vi beslutade oss för en liten hpda-träff.

På riktigt hal is har vi löpt omkring lite här och där, mest sovigt bort den dyrbara turisttiden, men lätt värt.

Ännu mer på fågelhjärtat

2010-01-24T02:20:00.003+01:00

Jag har funderat så mycket, så mycket att jag nästan blir tokig. Kanske på grund av att jag glidit runt i ett par trasiga leggings, en urtvättad t-shirt och ett hår som inte varit i närheten av tvättat senaste två veckorna. Eftersom jag varken har självdisciplin eller framförhållning så har jag suttit instängd i den här lägenheten och utstängd från omvärlden.

6:e januari kom jag tillbaka till Göteborg, fikade med mina stjärnor och sa att vi ses i slutet av januari sen när jag gjort min tenta. Tentan ska göras imorgon och jag kan inte annat än hoppas på det bästa, men jag smet från mitt utegångsförbud för att jag höll på att bli galen och träffade mina stjärnor.
Och varenda gång jag träffar dem så tänker jag att om jag inte varit i Spanien i ett rent helvete för fyra år sedan, bott och bråkat med henne som blev min bästis, som sedan fått mig och inse att människor är king, så hade jag aldrig suttit där med Ellen och Daniel idag. Bara tanken skrämmer mig, för om jag inte hade varit där i Spanien, bråkat och bott, vem hade jag då ringt en lördagkväll i Göteborg? Antagligen ingen, för jag hade aldrig tillåtit mig själv att tycka om en enda människa.
Men jag gör det nu och det gör mig otroligt tacksam.

Mycket på hjärtat

2010-01-21T23:24:00.002+01:00

Jo, jag köpte ju en sådan där modern telefon för första gången här innan jul.

Det började när jag fick leka kontorskvinna och ha anständiga kläder på wdbs i höstas. Alla höll alltid på och bråka om vilken musik och vilken radiokanal vi skulle lyssna på. Det jävliga var ju att det fanns liksom ingenting och välja på, var bara nå nrj eller vad det var som funkade. Så vi slutade bråka och började dra streck för varenda gång vi hörde Halo, I gotta a feeling eller den där Takida låten. Blev lite som en sport, jag drog streck och alla lyssnade efter låtarna. På lunchen läste jag upp ställningen, "tre två till halo, takida ligger risigt till med endast ett poäng". Och i slutet av dagen så vann någon. Och poängen med detta var? Ja, jag vet inte riktigt faktiskt, med det gjorde de där långa dagarna lite roligare. Och POÄNGEN var att jag skulle berätta om min moderna telefon.
Jo, det var så här. En dag så dyker Daniel upp med sin sprillans nya iphone och menar att man kan lyssna på Spotify med den. Jaså? nä men vilka nymodigheter men härligt, då slipper vi Halo ett tag. Så vi gick tillbaka till stadiet då vi bråkade och hade omröstningar om vilken musik vi skulle lyssna på. Hur som helst, så sa Daniel att jag skulle byta låt en dag. Jag tittade på den där avancerade saken och försökte pilla någonting, men fick panik och gav tillbaka den. "Jag fattar inte, ta bort"
Sen helt plötsligt så dök det upp iphones till höger och vänster och det kändes som att folk hade ingenting annat och prata om och ingenting annat och titta på än den där fula, avancerade saken. Lite som på gymnasiet när alla skulle ta körkort. Ämnet tog liksom aldrig slut.

Jag skulle kalla mig själv för en smått impulsiv människa, plötsligt händer det. Jag får en idé och kan inte ge mig förrän jag gjort det. Under två dagar så gjorde jag en grundlig undersökning, förhörde folk, läste om olika abonemang, provade och toucha Daniels iphone, ringde folk till höger och vänster för att undersöka om tre verkligen funkar i Haparanda. Jag visste ju svaret hela tiden men försökte. Till slut så har jag bestämt mig, behöver bara en som säger KÖP, så skulle jag köpa.

Det var onsdag den 16e december och jag skulle åka till Happis, hade två timmar på mig att uträtta en lång lista, bland annat köpa en jacka och en iphone. Med tanke på avskedsfesten dagen innan så var jag inte i min finaste form men hur som helst så gick jag in i teliabutiken.
- Hej!
- Heeej, säger säljaren.
- Jo, hörrö, nu är det så här, att jag tänker köpa den största och bästa iphonen du har , så SÄLJ!
- Öhhh..
- Ja, alltså sälj, jag vet inte vad jag ska ha för abonemang och så där.. så kan du visa?
Killen visar på nån skärm, darrar lite på rösten och virrar bort sig på sin egen skärm. Jag blir osäker..
- Nä hörrö, jag går och köper en jacka istället, men tack i alla fall!
Så jag går och köper en jacka. På vägen tillbaka så går jag förbi teliabutiken igen, killen är borta, istället är det fullt med folk som håller i kölappar och flera andra säljare som kutar runt. Jag kollar på klockan och inser att jag börjar ha bråttom men tar i alla fall en kölapp.
Min tur.
- Hej, nu är det så här att jag tänker köpa en iphone och du måste sälja åt mig, ok?
Killen ler, nickar och ser nöjd ut. Jag tänker YES, nu.
Killen sålde och jag gick iväg med den dyraste telefonen jag hållt i min hand. Vågade inte gå och prata samtidigt, ifall jag skulle tappa den.
Tidigare har jag köpt två mobiler. En nokia för en hundring och två starköl av Karin på kak-tiden och en annan nokia av Jani som inte höll särskilt länge. Men jag har varit riktigt duktig på att ärva gamla mobiler och det är egentligen sådana jag gillar bäst, sådana som man kan tappa i golvet åtminstone 100 gånger innan de börjar skuuma.

Nåväl, jag kommer hem till Happis och har precis börjat bli kompis med min iphone. Det jävliga var bara att min bästis och min nya kompis inte alls kom överens. Bästisen snegla surt och nu har till och med min sambo börjat säga elaka saker om min iphone. Men jag är nöjd och det de flesta sa i min undersökning innan jag köpte den var att efter att man har haft en iphone så vill man aldrig mer ha någon annan mobil, och jag tror jag håller med. MEN jag har inte tappat den 100 gånger ännu, så vi får se om det håller i sig.

Känns lite som att jag har haft ett tetris hela dagen. Så där att jag hinner inte ens avsluta det jag påbörjat att säga innan jag börjar nästa på grej och det tar aldrig slut. Jag tror jag har mycket på hjärtat och det är skönt att det finns hjärtan där som lyssnar.

Och så blev det 2010 och jag märkte inte ens det

2010-01-08T14:39:00.005+01:00

Jag har ingen känsla av att det skulle vara ett nytt år, så inga löften, inget nytt liv, inte ens ett helhjärtat försök till tipaton tammikuu. Kanske för att jag glömde bort tolvslaget..
Men jag känner ändå att det är som en lååång måndag fram till den 24:e januari.
Mike sa att han har inte avgett några nyårslöften sen vilket år det nu var, hundra år sen i alla fall. Han lovade då att inte ha fler nyårslöften. Jag känner mig lite som att jag inte borde lova mig själv saker. Lovade efter förra tentan att aldrig mer ligga efter, och hur gick det med det egentligen? Åt helvete, så här är jag 16 dagar innan tenta och inte ens öppnat boken. Kan inte ens skylla på någon annan än mig själv. Idiot.

Visst lipade jag när jag lämnade Happis men nog visste jag att det skulle kännas bra när jag väl var här nere igen, och det gör det!
Försöker styra upp ett schema över mitt liv. Jag ska plugga, klara en tenta, jobba på mina vänskapsrelationer, skicka in alla jävla skitpapper till kuk-kassan, få bukt med de här jävla eksemen en gång för alla, ska bygga en plan för det där som kallas framtid. Så det var min to-do-list.

Annars då?
Jo, jag är så jävla insnöad på Raised Fist att jag inte ens kan komma på en annan ynka låt som jag vill höra förutom det där som alla andra tycker låter som en burk med muttrar som man skakar om.
På tal om annars då? Så frågade jag en kille på jobbet när vi som bara stod och väntade och det blev tyst "Annars då?" ville fortsätta med "hälsa farsan" men hann tänka "paja inte första dagen nu" så jag höll käft.
Och Anna säger att jag pratar med så mycket slang att hon inte förstår vad jag säger och det är nog sant. Har bara så svårt att hitta klockrena översättningar till king, skuum, feeling och allt vad det nu är så därför lär jag omgivningen klockrena ord.

Annars så har jag fått se en fantastisk förändring och det glädjer mig.

Bort, inte hem

2010-01-04T23:42:00.001+01:00

Jag lämnade mitt hem och mina älskade igår. Grät en skvätt när jag sa see you next time till min bästis och en till skvätt när jag förklarade åt pappa att jag åker inte hem, jag åker bort.
Det har varit intensiva och fullspäckade veckor trots att jag inte gjort någonting särskilt förutom det jag ville (fanns mer jag ville men tiden pajade stämningen).
Kan inte ens avgöra var bubblan är, happis eller Göteborg. Vet bara exakt var hem är men är lika säker på att jag kommer veta exakt vad jag gör i Göteborg när jag kommer ner igen.
Mellanlandar hos min andra bästis i Luleå och har nästan glömt hur lite krusiduller som finns i hennes värld.
Jag: ...nä men hon är en söt och rar tjej..
Anna: jo men det är kossor också.

Borta bra, riktigt bra men inte bäst

2009-11-26T01:03:00.002+01:00

Jag vet att jag är en usel bloggerska och jag förväntar mig inte en en enda läsare. Jag har tappat. Tappat stinget, suget, feelingen, inte vet jag, nånting.

Sedan jag tog mitt pick och back och drog från Happis så är det mycket jag inte gjort som jag brukar;
- Har inte löst en ruta i ett korsord.
- Inte skrivit mer än 15 rader text.
- Inte fotat med feeling en enda gång, men tänkt ut många, många feelingfoton.
- Inte gått mer än två promenader, varav den senaste då jag sträckte röven.
- Inte haft radarn på mer än vid ett fåtal tillfällen.
- Kört bil mer än en gång på två månader. Kan medge att jag hade handsvett när jag kroisade trefiligt bland 40 spårvagnar och 1000 bilar, utan Johan som trafiklärare hade jag haft rövsvett också.
- Har inte läst en sida i en bok (mer än min engelska kurslitteratur i psykologin och det räknas inte).
- Inte bytt dialekt efter riktnummer, blir kallad för mumintrollet dagligen, stolt mumintroll här.
- Inte varit full på vardagar, pikkulauantai har som på något konstigt sätt försvunnit och jag blir lika förvånad varje gång jag ringer hem en onsdag och hör en sluddrig röst i andra änden. Sen slår det mig, just fan, lillördag.

MEN jag har även gjort saker som jag INTE brukar göra;
- Försovit mig för första gången i världshistorien.
- Kollat mer teve än jag gjort i hela mitt liv. Nu kan jag också skratta när folk snackar om roliga reklamer.
- Tappat en tallrik i golvet som gick i tusen bitar mitt under servering.
- Haft skjorta och slips, är i alla fall uppklädd varje dag på jobbet.
- Har provat jobbet som telefonförsäljare vilket inte charmade mig.
- Bakat lappkakor och byggt suovas i pita.
- Har haft matlåda till jobbet nästan varje dag!
- Dejtat.
- Badat badkar. Så där länge att min sambo Joakim suckar varje gång jag ska bada för han hinner bli pissnödig och hotar med att pissa i vasken.
- Bjudit på middag.
- Blivit så inne i Rubikskuben att jag nästan glömmer hoppa av på min hållplats.
- Somnat på vagnen och åkt förbi hållplatsen.
- Varit på pubquizz som jag inte ens visste existerade.
- Varit på homokrog. Har nu lärt mig att det heter gayklubb.
- Förstått att man inte kan fråga om alla känner Joakim bara för att de är från Göteborg.

Ja, alltså jag kan göra båda listorna längre men det jag egentligen vill säga är att saker har förändrats. Inte till det bättre, inte till det sämre, det är bara annorlunda. Göteborg är som en liten bubbla så som så många andra ställen varit innan. Men jag gillar stan, jag gillar alla härliga människor som jag mött och som gjort min vardag i min bubbla värd att minnas för alltid.

När jag åkte så vet jag att jag sa till en bästis vid namn Lisa "Jag kommer ju hem till jul, men tänk då, då kommer jag vara en av alla de där som kommer hem under julen...." Det känns konstigt men jag ser fram emot det. Inte mot att vara en av alla dem, utan att få komma hem och känna hem, hem, hem, känna paradis.

Hur king Göteborg eller någon annan plats i världen är så kommer ingenting komma i närheten av Haparanda. Jag vet att jag sagt det tusen gånger men den dagen, om det skulle bli aktuellt med ungar så ska dom inte bli några storstadskids, det ska bli riktiga byfånekläppar av dem. Så som mig, jag gillar det.

Borta bra men hemma bäst, helt enkelt.
Jag längtar inte hem , jag saknar inte hem, jag saknar personer vid min sida, men på ett annat sätt, för en bubbla är en bubbla.
Men jag kommer aldrig glömma var hem är någonstans.

Trotsålder

2009-09-24T22:08:00.002+02:00

Allt talade emot det här.
Precis efter att jag sökt tjänstledigt så ringer telefonen. Personen på andra sidan tråden erbjuder fast heltidsjobb. Jag tvekar, men tackar nej.

Skjuts till Kallax strular totalt kvällen innan.

När vi väl parkerat bilen och lyfter ut väskorna så börjar Lisa ställa till med en scen. Springer iväg med väskorna och HOTAR med att ställa till en scen om jag tänker åka. Kärlek.

Knappar in bokningsnumret i en sådan self-servicemaskin. "Var vänlig kontakta personalen."
Personalen hjälper gärna.
-Alltså, du har bokat från Stockholm till Luleå.
Så där stod jag med munnen öppen på Kallax med hela mitt bohag i väskorna.
Jag är en organiserad människa, jag lovar.

Jag trotsade allt, bokade om och åkte ändå.

Mellanlandning i Stockholm för lite feeling. Törst, släcka törst, dansa, garva, skejta, kramas, feministisk porr och ytterligare lite feeling.

Fyra dagar har svishat förbi här i Göteborg. Jag har nya sambosar, nytt jobb, gamla vänner, nya vänner, bra feeling och för lite kontorskläder.

Hejdå Happis!

2009-09-17T23:32:00.003+02:00

Det är sista dagen i Haparanda på länge. På obestämd tid.
Jag har gråtit så att ögonen vill trilla ut. Av besvikelse, av kärlek, av att säga hejdå och nu gråter jag igen av bara tanken.

Efter många om och men så har jag i alla fall packat min väska, bokat en flygbiljett och flyttar nu till Göteborg.

Förra sommaren så var jag på väg, det var sista dagarna på ett sommarvikariat, Joakim ringde och erbjöd mig att dela en trea med ruggigt bra läge i Göteborg. Jo men visst, sa jag och skulle dra, samma dag så blir jag erbjuden fast jobb. Det kändes som att vad vill han där uppe nu då?

Så blev jag på fyllan, hamnade på en trottoarkant utanför Umpitunneli med Jukka. Vi snackade om allt som var skit, sånt som var king och allt som man ville ha ogjort. Mitt i allt så insåg jag i min egen dimma att jag kommer aldrig kunna ta beslutet själv om vars jag ska bo och vad jag ska göra. Så Jukka singlade en slant, ett 2euros mynt. Europakartan var Göteborg och blommarna var Haparanda. Det blev Haparanda. Jukka satte besviket ner myntet i fickan men jag lovade honom att vi skulle singla på nytt efter några månader.
Jag singlade aldrig slanten igen, jag bara bestämde mig.

Jag älskar Happis, det är här jag vill ha det där huset, den där bakgården, de där ungarna som ska springa där och leka. Det är här jag hör hemma, jag vet det. Men världen är så mycket större och jag vill inte riskera att någon gång sitta där och ångra att jag inte gjorde som jag tänkte. För när jag har det där huset, den där bakgården och de där ungarna då ska det bara finnas ro i min själ.

Jag måste skriva ner't

2009-09-13T23:03:00.002+02:00

Jag ville så gärna skriva något king. Något som jag inte behöver grimasera åt några år senare. Något som inte sticker i ögonen hos någon annan. Men det blir så lätt inte så som det var tänkt.

Trots att min pappa fortfarande skickar räkningarna i ett gult kuvert med snigelposten så har han nyligt lärt sig några nymodigheter. Till exempel som att man kan läsa hela sms och inte bara rubriken i inkorgen och att internet är som ett stort uppslagsverk med både finsk folkmusik och Hurriganes. Vid närmare förhör så hade han läst min blogg också, när den då existerade. "Men den är alldeles för djup, så där som en dålig film."
Jahapp.

2009-08-19T18:41:00.001+02:00

Ja, nu är det banne mig skärpning!